En av mina filosofier ( börjar han inte bli lite väl högtravande den där Olle? ) är att " Den lyckligaste av män är den som har drömmar kvar att uppfylla" Jag har inte hittat på det själv utan fick dessa visdomsord från legendaren i veteranbilssammanhang Gabriel Öhman när han stod i sitt garage fyllt med Mg, Bugatti och Bentley och jag berättade om min dröm om en Ferrari. En sådan kille som Gabriel borde ju veta. Ibland måste man dock ge tappt för frestelsen och komma lite längre ifrån ett lyckligt liv. Detta handlar om ett steg närmare en komplett samling, och konsten att skaffa en hustrusäker scooter.
Konkuransen på de italienska marknaden har alltid varit markant. Tyskar men framför allt Holländare har vittjat Italien på bilar, mopeder och motorcyklar. Fullastade dubbeldäckade långtradare avsedda för djurtransporter lämnar marknaderna proppade med Italiens guld och diamanter. På senare år har även Japaner och Ryssar med sedelrullar tjocka som toarullar bidragit till att konkuransen hårdnat.
Svenskar då? Faktum är att konkurans från våra landsmän hittills varit näst intill obefintlig utanför vår egen klan med min svärfar Lars Öhman som förgrundsgestalt. Anledningen till detta tror jag är tre. Ett, Vetskapen om att himmelriket för oss som gillar teknik och design finns i Italien, Två, att man inte känner till hur relativt lätt det är att få hem sina inköp från Italien med rätt kontakter. Tre, att vi kommer från ett land med en bananrepubliks valuta och köpkraft, och att när vi växlar in våra monopolpengar till den lokala valutan så blir det inga ryska sedelrullar direkt.
Måln på den annars så blåa mopedhimmelen.
Dröm om min förvåning när jag fick veta att mopedgänget Blårök från Borlänge hade ett tiotal hungriga medlemmar på plats på Imola! Man skulle kunna vara generös och tänka att det finns så det räcker till alla och en var, men nej, nu är det krig. I krig, kärlek och på italienska marknader är allt som bekant tillåtet, alltså dags för tjuv och rackarspel.
Jag har tidigare beskrivit min otroligt dåliga karaktär och totala misslyckande med att inte handla på årets Imola- marknad. Men så var det där med att uppfylla sina drömmar. Jag är ingen scooterkille och tvåtakt är som bekant inte min kopp kaffe. Men det finns ett undantag (egentligen två men det återkommer jag till senare). Av alla tillverkare av italienska scootrar eller Vespor som vi slarvigt kallar dessa tvåhjulingar finns det en som är lika svårhittad som den heliga gral. På det tio år som jag känt till dess existens har jag bara sprungit på 4 exemplar! Två i princip vrak bortom all räddning och två superrenoverade, kan faktiskt vara samma fast vid olika tillfällen, förvarade bakom pansarglas.
Vad är det nu för skapelse jag så desperat trånar efter? Jo en Gilera G50. På håll ser den ut som en vanlig Vespa men under skalet har den en fantastisk fyrtaktsmotor. Visst är det lite konstigt, men ingen annan tillverkare har valt fyrtakt.
Som ni förstår så hade inte jag förväntat mig att finna den heliga gral, men där stod den! Tiden stannade upp och alla andra intryck suddades ut. I en högerkurva stod en vit alldeles " livs levande" Gilera G50. Men det var något som inte stämde med min bild av ingången till himelen och pärleporten! Det stod några ovårdade drumlar lutade över "min" G50!!!! Jag närmade mig som i ett töcken. När jag kom så nära så att jag kunde höra vad de två inkräktarna sa blev jag överrumplad, de pratade svenska! Är det sant? Vänta och leta i tio år, på en marknad i Italien och bli blåst av två konkurrenter från Sverige! Jag tog mig närmare, och för första gången kanske jag hade nytta av att jag är svartskalle, jag kan ju lätt passera som en spagetti gubbe. Väl framme, bara några decimeter från min gral kom nästa överraskning, fienden hade västar som det stod Blårök på, vad är det här? Nu börjar det kanske längsta minuterna i mitt liv, och det hjälpte inte att jag förstod vad de sa när BlåGÖKARNA resonerade om priset, tvärt om. Dessa för mig högst oönskade individer var dessutom av den sorten som skulle sälja den hemma i Svedala, tar alldrig eländet slut? Efter två timmar eller kanske vad det 2 minuter gick gökarna därifrån. Nu minns jag inte riktigt vad som hände men det påminner om när jag skulle gifta mig med min älskade fru. Jag minns att jag gick in i kyrkan och sedan att jag gick ut. Den gången med en nyvunnen hustru under armen och nu med en Gilera G 50!!!!
På tal om min älskade hustru Matilda och att Gileran skulle vara Matildasäker? Vid ett antal tillfällen så har min fru sagt när jag släpat hem något tjejigt. "Den där vill jag ha" och vem kan säga nej till en sådan förfrågan så säg? Denna gång var jag tämligen säker på att få behålla den själv. Varför då, jo för att den är vit och att det är en scooter, en kombination som hustrun inte uppskattar alls. Dock hjälpte detta föga när min äldsta dotter Elma blev förälskad i G50 vid första ögonkastet! Pappaloooooser, ja visst.
Komfortabel och ekonomisk, vem kan motstå det? Fyrtakt, treväxlad och snygg räcker gott för mig som argument för att råna kontot på lire.
Till min stor förvåning hade jag inga bilder på min egen G50. Här lite bilder jag snott på nätet av en brorsa till min G50.
En idrottsklyscha. Jag fattar inte det här ännu, brukar folk som tagit något guld i något spel med eller utan käppar på vit eller grön botten. Lite tragiskt kan man tycka efter att ha tränat i hela sitt liv och när man vinner sin livs match så fattar man det inte. Jag måste nu erkänna att jag inte riktigt fattat vilken mytomspunnen tingest jag rullade på. Ögonöppnaren blev Roberto Leardi. Och vem är nu det? Roberto har nämligen forskat på italienska veteran scooters och har skrivit en bok om dessa fordon som är lika intimt förknippade med Italien som fotboll och pasta. Denne Roberto råkade befinna sig på Imola. När han fick se mig och Gileran kastade han sig över oss i vild extas. Den gode Leardi hade nämligen aldrig sätt en G50 i verkligheten trots att Scootern givetvis finns med i hans bok. Han tog 1483 bilder till nästa upplaga av Scooters D'Epoca och skickade en springare till en säljare på marknaden av motorböcker för att hämta ett exemplar till mig! Nu började till och med jag fatta att det var något speciellt med den här italienskan.
Tack Mats för bilden, men vem är den feta gubben på bilden?
Slamkrypare. Det var Roberto som berättade att Laverda faktiskt gjort en provserie med en scooter försedd med en fyrtaktare men i så liten skala att det inte räknas.
Hjulafton i september. Så här ser det ut när mopparna anländer till svärföräldrarnas boning i Sollentuna och för vidaretransport hem till vår enkla boning.
Hjulklappen hemma. Det är svårt att emballera en moped så den klarar en transport utan skador, men att emballera en scooter är nästan omöjligt. Denna gång gick det utan några skavanker.
Avklädd. Emballeringen på väg av sakta men säkert. Allt återvinns till nästa marknad. Nu skall ju jag inget köpa! Men jag kan ju alltid dela med mig av bubbelplasten till mina lekkamrater.
PUL, Vill inte vara med på bild. Jag har av en ren tillfällighet lyckats smygfotografera Gileran. Skygg som Garbo skulle det visa sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar