Vindflöjel eller bristande impulskontroll.

Jag är mer vindkänslig än en politiker och har lika stor vilja som en vindflöjel i vissa avseenden. Man brukar säga att det bara är döda fiskar som följer strömmen, men riktigt så illa är det inte att jag känner mig som en död fisk. Nu är det ändå ett faktum att jag fallit pladask och vänt kappan efter vinden. Men de må vara hänt när det är min käre svåger som står för blåsten. Nyss hemkommen från Italien inser jag att det är Ducativindar som blåser. Min svåger Larre hittade en Ducatimoppe på motsvarigheten till blocket i Italien. Att hitta en Ducatimoped över huvud taget i Italien är en bedrift och att sedan lyckas köpa den är unikt. Ducatins ägare skulle turligt nog till marknaden i Milano och tog med sig moppen dit. Säljaren var en hedersman som stod emot alla köpare som köade för att köpa den lilla Ducen. Nu har mopeden hamnat i händerna på vår generations bästa renoverare, visst är det en utmaning, men ingen är bättre skickad än Larre att göra de fabrikat som besjälar Italien rättvisa.

Vad är det nu som fått mig att hamna i blåsväder. För ca:10år sedan hittade även jag en liknande Ducatimoped på marknaden i Imola. Mot alla mina principer köpte jag Ducatin  utan att prova den. Min princip är alltid att om den inte går att starta så står jag över affären. Det är för stor risk att betala massa pengar för att sedan upptäcka att motorn är trasig eller växlarna inte fungerar. Förblindad av de faktum att Ducati är en mycket ovanlig moped i Italien och säljarens garanti att det bara var att fylla på olja och bensin så skulle den gå perfekt. Det blev affär och väl hemma i Svedala konstaterade jag att oljan läckte rakt ut på golvet! Men det gjorde inget för Ducatin saknade gnista! Men de var tur det för när jag provade att starta den så lät det som en stenkross. Ljudet visade sig vara en krökt stötstång! (Dragstång) allt detta gjorde att jag ställt undan Ducatin i skamvrån till förmån för lättare projekt, men nu när Larre köpt en Ducati måste jag plocka fram min, inspiration är livsfarligt eller hur?

Larre gör upp tidernas affär med en hyvens säljare som stod vid sitt ord.

Döm inte hunden efter håren. Det här är en riktig juvel och kommer bli ett smycke i händerna på Larre .

Här är min Ducatimoped, precis framtagen ur skamvrån. Dammig och med platta däck men finare än jag minns den, alltid något gott i bedrövelsen.

I en blå låda från Ikea. För första gången kommer mitt nyförvärv till nytta. Det är underbart med en MC lyft. Motorn saknas som synes och är nedmonterad i molekyler i tre blå lådor från Ikea.

Avdammad är den rätt härlig i skicket. Det som är riktigt dåligt är fälgarna som sätt bättre dagar.

Prio 1 får dock bli att få snurr på fyrtaktaren.

En skön känsla i kroppen infinner sig när man ser denna mytomspunna logga.

Härligt detaljerat och typiskt italienskt.

Inte roligt, men det får vänta. Inte ens Flätan och tio kilo autosol kan rädda dessa fälgbanor.

Med bakskärmen under armen som prov, på väg till färghandlaren för att fixa bättringsfärg.