Övertramp.

Min första bil var en Pippigul VW trampbil och sedan dess har trampbilar alltid haft en plats i mitt hjärta. 

Fascinationen för trampbilar är jag inte direkt ensam om. Det finns både tidningar, mässor och tillverkare av reservdelar över hela världen som enbart sysslar med pedalcars. Vem kan gå opåverkad förbi en röd liten trampbil med italienskt påbrå? inte jag i alla fall. Man kan inte låta bli att drömma om att man var 5 år igen och hade en förmögen farsa. Men trampbilar av idag är allt annat än en lek. Priserna på gamla trampbilar är idag astronomiska och man måste nog ha en duktigt förmögen farsa om man skall få ett pedaldrivet fordon i påskägget. 

En röd racer i fransk tjugotalsstil. Lite ärrad och matt men fantastiskt välkonserverad. Tyvärr är det nog bara Zlatans ungar som kan förvänta sig en sådan i present. 

Givetvis en Fiat i morgonsolen. Denna fantastiska plåtbil var lite tilltufsad och bucklig men ingen kunde passera den obemärkt. 

En riktig snygging som jag med glädje hade velat ha med mig hem till Sverige. Men jag säger bara som i en av Aerosmiths låttexter, Dream on.

Inte bara röda bilar. En blå Bugatti utan huv och andra vitala delar. Byggd på 30 talet och kostade som BNP för ett mindre kungarike.

Konstigheter. På väggen bakom hänger en? Just det, den såg jag först nu när jag skriver bildtexten.