Ödestigert vägval?

När bakaxeln nu fått lite mer stabilitet kan jag inte bärga mig från att hissa i motorn och försöka slutföra  drivlinan. Och nu till det ödestigera vägval jag tagit och som jag kanske får ångra i en framtid. Ibland måste man vara lite crazy och gambla lite. Det stora samtalsämnet från första början har varit växellåda eller inte. De helt berättigade frågan om motorn kommer att orka utan extra nerväxling och saknad av riktig koppling har debatterats. Nu efter rejält tilltagen tid på funderapallen så har jag kommit fram till detta. Jag vet inte om det behövs en låda för att den skall orka? Kopplingen i backslaget vet jag inte hur den kommer att reagera? Jag vet faktiskt inte ens om motorn funkar? Alltså, jag gör en halv provisorisk eller halvpermanent lösning, beroende på hur man ser det, på hopkopplingen mellan backslag och bakaxel. Funkar det är ju allt frid och fröjd och jag har sparat mycket arbete eller så funkar det inte och då får jag lösa det. Alltså, mot bättre vetande och med risk för vad va det jag sa syndromet kör jag på det. 

Motorlyft, bredvid vagnen ser motorn liten ut, men väl på plats är den i största laget.

Gapet som måste förbinndas, alltså något som överbryggar avståndet mellan medbringaren på backslaget och Hardyskivan på bakaxeln.

Medbringare från bakslaget, medbringaren på Hardy skivan på bakaxeln, drivaxeln, och material till adaptern.

En, ja just det. En himpadimpa i vardande.